För 26 år sedan blev Bob Moore världsmästare i motocross i samarbete med Yamaha. I dag är han fortfarande Amerikas senaste vinnare i FIM-världsmästerskapet i motocross och en av sportens mest respekterade mästare.

Moore kommer från Kalifornien och nådde enorma framgånger på den amerikanska supercrosscenen redan vid ung ålder. Vid endast 18 års ålder tog Moore sin första titel under sin debutsäsong när han vann 1985 års AMA 125 West Coast Supercross Championship, innan han reste över Atlanten till Europa och förverkligade sin dröm om att tävla i FIM-världsmästerskapet i motocross.

Hans ambitioner tog emellertid inte slut där. Moore var fast besluten att bli världsmästare och han tänkte inte återvända hem förrän han hade uppfyllt sitt mål.

Moore körde framför allt privatägda motorcyklar i världsmästerskapet i motocross i 125cc-klassen, och hans talang gick inte obemärkt förbi. Under sina första tre säsonger var amerikanen ständigt bland de främsta och hamnade på topp 10 i mästerskapet innan genombrottssäsongen 1989 när han hamnade på fjärde plats totalt.

1990 var Moore tvåa i 125cc-klassen och slog bland annat Stefan Everts, men året därpå kom han närmare än någonsin, och hamnade bara nio poäng efter belgaren i segerstriden. Everts blev sedan den mest framgångsrika världsmästerskapsföraren någonsin.

Inför 1992 års säsong undertecknade Moore och Yamaha ett kontrakt för att han skulle köra för dem i 250cc-klassen i världsmästerskapet i motocross. Trots att det var hans första försök i den klassen hamnade han än en gång på andra plats bakom en annan Yamaha-förare, Donny Schmidt, vilket hjälpte märket att ta fabrikstiteln.

Efter en lugn säsong 1993, vilken inkluderade en skada vid Foxhills, bytte Moore tillbaka till 125cc-klassen i världsmästerskapet 1994, eftersom Yamaha precis hade introducerat en omdesignad YZ125, trimmad av Michelle Rinaldi.

Det visade sig vara en vinnande kombination ända från början, eftersom Moore vann totalsegern i första rundan i Gallarate, Italien, och tog en andra totalseger under samma säsong i den tredje rundan i Carlos Paz, Argentina.

Ytterligare Grand Prix-segrar i Sverige och Tyskland följde, och när det var dags för den näst sista rundan vid Foxhills närmade sig Moore den där svårfångade första titeln. På banan där han blev skadad året innan var amerikanen i fin form och han tog segern i det första loppet för att komma ännu närmare titeln, eftersom den långvariga rivalen Alessio Chiodi bara hamnade på femte plats.

Italienaren återhämtade sig och tog segern i andra loppet, men Moores jämna körning hjälpte honom att ta en andra plats och en närmast oantastlig ledning på 36 poäng i resultatlistan, vilket innebar att han bara behövde fyra poäng i Borgloom, Belgien för att bli mästare.

I Belgien fick Moore aldrig panik utan dominerade det inledande loppet för att ta segern i 125cc-klassen i 1994 års världsmästerskap i motocross. Han hade lite tid att fira, men vann igen i det andra loppet för att avrunda säsongen precis som han hade startat den, med en Grand Prix-seger.

Moore fortsatte att tävla i 125cc- och 250 cc-klasserna och tog till slut 28 tävlingssegrar under karriärens lopp innan han fick en framgångsrik karriär som teamledare. Han kickstartade också den berömda stiftelsen Road 2 Recovery och 2017 blev han invald i AMA Hall of Fame för att hedra hans prestationer inom sporten.